Alla ungdomar har rätt till tjänster utan diskriminering

Dessa är erfarenheter för alltför många ungdomar, när livet inte bär.  Forskning och våra egna arbetserfarenheter visar att många unga personer står inför en hög tröskel till att söka och få den hjälp de upplever sig behöva. Tvånget av tystnad, tigande eller att klara sig på egen hand borde inte vara en lösning för någon ung person alls i svåra livssituationer.

”Ett barn eller en ungdom som söker hjälp ska inte bli utfrågad, ifrågasättas eller anklagas”

Rätten till hjälp utan diskriminering verkställs inte jämlikt i Finland för alla ungdomar. Ungdomsbarometern (2020) visar att nästan var femte ungdom, som upplever sig höra till flera minoriteter, har upplevt fördomar eller diskriminering inom många tjänster.

Detta är ett allvarligt budskap från ungdomar, som även annars kan vara i en särskilt utsatt eller marginell ställning i vårt samhälle. Diskrimineringen som dessa ungdomar har stött på inom tjänsterna är mångdubbel jämfört med alla unga personer. De unga stöter på strukturell rasism i situationer där deras resurser att söka hjälp kan vara obefintliga, eller tro på att hitta pålitlig hjälp smulas sönder.

Minoritetsstress avser en känsla av belastning, underlägsenhet eller orättvisa som härrör från upplevelse av eller rädsla för diskriminering . Minoritetsstress är ofta en upplevelse som är både individuell och generationsöverskridande. Till exempel unga romer har samma känsla av utanförskap som sina föräldrar, far- och morföräldrar, vilket formar ungdomens bild av sig själv och av att tjänsterna är otrygga. Inom tjänsterna måste ungdomen gång på gång akta för att inte stötta upp stereotypa tolkningarna om romer eller att framträda som en ”svår klient” inom ett vitnormativt servicesystem. Ungdomens känsla av att tjänsterna inte är avsedda för sådana människor som hen kan berätta om strukturell rasism.

” Ja var inte säker på att de sku ha förstått mina upplevelser eller tatt dem på allvar. Ja ids inte driva tid med att käbbla om saken.”

Citatet i rubriken berättar om en situation där en ung person inte tog kontakt med mentalvårdstjänsterna för studerande, eftersom hen inte hittade någonting om rasism eller diskriminering på tjänsterna webbplats. Den unga personen drog slutsatsen att upplevelserna av rasism i bakgrunden till hens ångest inte var en berättigad orsak till att söka hjälp.  

För att tjänsterna ska vara trygga för ungdomar räcker det inte med att det finns tyst kunskap om rasism inom tjänsterna. Antirasismen ska vara synligt och ingå i tjänsterna kommunikation. Yrkesfolk som träffar ungdomar ska visa att diskriminering och rasism är reella och erkända problem i vårt samhälle, och att det finns hjälp att få för att hantera dem. Alla ungdomar måste kunna lita på att man lyssnar till deras upplevelser och tar dem på allvar, och att de kan få sakkunnigt stöd för hanteringen av sina upplevelser av rasism. Endast på så sätt kan man bryta såväl upplevelsen av generationsöverskridande minoritetsstress som att upplevelser av rasism är den ungas eget problem och deras eget fel.

”Ungdomar har rätt att definiera sig själv, eller att inte göra det.”

Alla ungdomar har rätt till hjälp. Vid diskussioner om denna rätt fäster man ofta uppmärksamhet vid huruvida den unga själv hittar tjänster i sitt bostadsområde, eller hur långa köerna är. Utöver tillgången till tjänster är det viktigt att bedöma hur tillgängliga och acceptabla de är. Tillgänglighet avser att tjänsten inte diskriminerar och att fysiska hinder, kulturella och kunskapsmässiga faktorer eller maktstrukturer, som upplevs vara orättvisa, begränsar ungdomens rätt till att få stöd.

Citaten ovan visar att enbart det att tjänster erbjuds inte gör dem jämlika eller icke-diskriminerande. Även acceptans är tillgänglighet. Den kräver att den som stödjer en person har förmåga och känsla för att sätta sig in i den unga personens liv på dennes villkor, samt har kunskap, attityd och arbetsgrepp som är antirasistiska. Tjänsterna är acceptabla för en ungdom när hen kan lita på att bemötandet och hjälpen är såväl tillförlitliga och trygga som att de respekterar hen.

Identifiering av rasism och att ta det till tals berör även tragedin i Ukraina, och hur man behandlar saken med barn och ungdomar. De som arbetar med barn och ungdomar har anvisats berömligt aktivt om hur man tillsammans med dem kan hantera rädsla och bekymmer visavi krigsläget. Det behövs likadant engagemang när man tar rasism till tals och för gemensam behandling med olika generationer.

Författare:

Leif Hagert är ordförande för Rådet för unga romer och för Finlands Romaniförening.

Anne-Mari Souto är forskare och lektor vi Östa Finlands universitet

Leena Suurpää är chef för Röda Korsets verksamhet för De ungas skyddshus

Citaten är från Digiraati-rådordnade av De ungas skyddshus, samt ur en undersökning av Anne-Mari Souto.