Fatima Verwijnen ser självständighetsprocessen som ett begripande

Att finna sig själv startar från en insikt

På åttonde klassens vårfest slog det mej med kraft. Tanken, att jag inte blir nånting alls.

Det var i samma stund som jag igen insåg mig vara den enda vars föräldrar inte kom på plats. Den, som läraren inte ler åt när hen räcker fram betyget. Den som var försenad. Den besvärliga typen.

Jag var just ”den” typen. Den, som föräldrarna hoppades att deras barn inte rör sig med. För ljudlig i klassen, den som alltid hamnade i trubbel. Svår var jag hemma också. Inte alls som de andras barn, fick jag höra, de som kan. De bra barnen som man inte behöver skämmas för.

Som 27-årig kan jag beskåda min barndom med ett distanserat lugn. Jag förstår att svårigheterna lättare hopar sig över familjer från lägre socioekonomisk klassbakgrund, att den arga föräldern varit utan verktyg och stressad snarare än fylld av bottenlös avsky för sin avkomma.

Numera kan jag lätt se sambandet mellan lärarnas frustration och de bristande resurserna, jag kan se rädslan i de förbud som mina kompisars föräldrar utfärdade mot att vara med mig.

Det kunde mitt 14-åriga jag inte. För den åttondeklassist jag var framstod det som obegripligt att ingenting fungerade, och den enda begripliga förklaringen hittade jag i mig själv. Inget funkar eftersom jag är dålig. Ingen gillar mig eftersom jag är elak. Dåliga dagar blev månader och illamående blev min identitet.

När man en gång sett sig själv som ett problemfall är det svårare att plocka isär den bilden än man kunde tro. Upplevelsen upprätthålls av ett oavbrutet kretslopp: bete sig illa, negativt bemötande, stärkt känsla av att vara sämre, och så bygger individen upp sin självbild kring den feedback hen tar emot. Och så gick det ju sen.

Den svåra tonåringen blev värre. Snattande och supande var ett slags mittfinger, fast jag kanske inte hade verktyg att se det just då. Om samhället ger blanka fan i mig, varför skulle jag då bry mig om dess regler? Det som såg ut som en rebell var ändå under ytan ett otryggt barn som kände avundsjuka över kompisars hemkomsttider. Det fanns då ändå nån som brydde sig om dem.

Att bry sig om var precis vad det handlade om i mitt fall också. Om ingen var intresserad av mitt liv, varför skulle jag vara det? Efter upproret kom sorgen. Apatin. Det kändes att livet rann mellan fingrarna, att jag inte fick grepp om det. Livet var som en bergodalbana utan säkerhetsbälte.

Fast det nu är en stund sen den svåra ungdomen känner jag det ändå som igår, hur det var att se sig som helt värdelös. Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaka till den tiden och ge mig en kram. Berätta det som alla vuxna omkring mig glömde bort att säga: du är värdefull vad som än händer. Även du har rätt att lyckas, jag tror på dig.

Den egna erfarenheten har medfört en enorm förståelse för unga som utvecklar symptom, och när jag ser nyhetsrubriker med uttrycket ”problem-ungdom” så vet jag vad det handlar om. När den offentliga diskussionen ställer upp en ung person som ett problem är hen som mitt unga jag, borttappad och möjligtvis väldigt ensam. När jag läser om barn som av medierna beskrivs som utmanande förs mina tankar till ordstävet ”Barnet som inte känner byns värme, fast det bränner hela stället för att känna den.” Och det är just vad det handlar om här.

Att vara svår är ett symptom på hopplöshet. Inte på elakhet.

Hopplös var också jag. Att leva i hopplöshet ledde till en situation där jag till slut inte brydde mig om någonting alls. Helt samma, vem bryr sig? Det var förvånansvärt svårt att planera livet om man inte ens intresserar sig för att stiga upp ur sängen – för att inte tala om att fundera på framtiden.

Förmågan att inte bry sig visade sig överraskande nog att inte vara en enbart dålig sak. Strunt i det -attityden sträckte sig också till andras åsikter. När jag inte mer orkade tänka på vad andra tänker om mig fann jag en slags frihet. Känslan av frihet gav upphov till en överraskande glöd. Upprorsmakaren i mig upplevde att världen inte var betydelsefull alls, men i stället för att försjunka i hopplöshet fann jag mig invid en tanke som gick ungefär så: ”När ingenting spelar nån roll kan man göra vad som helst. Jag kunde fast skriva?”

När allt förlorade sin betydelse fann jag till slut fram till mig själv.

När jag för nio år sedan för första gången skrev om rasism tänkte jag inte att jag skulle vara bra på det, och det spelade inte ens nån roll – jag bara ville skriva. Det viktiga var inte om det var väl skrivet. Det viktiga var att jag tillät mig prova på en ny slags roll. Jag fick passa på mig en mantel som jag aldrig i skolvärlden hade vågat prova. Jag var inte mer bara ”den där typen”, jag var modig. När jag omformade mitt sinne till text återvände jag till barndomen. Jag återfann det förstaklassist-jag som var stolt över att kunna läsa redan när jag kom till skolan, jag mindes tiden före känslan av att vara sämre. Och det var tur det.

Minnet gav mig hopp. I min nya roll vågade jag för första gången se mig omkring och fråga mig huruvida nån egentligen gett mig en chans till någonting mer? Kunde jag verkligen ha krävt av mitt tonåriga jag en förmåga att lysa – i en omgivning som på sin höjd gav utrymme för att klara sig?

Det kunde jag inte ha krävt. Och den insikten räddade mig. Det sorgliga är att insikten nådde mitt brådvuxna jag – inte de vuxna karaktärer som figurerade i min barndom. Skuldkänslorna för ens livssituation leder lätt till tankegångar där individen känner sig ha förtjänat sin situation – varför var jag inte som de andra? Komplicerade tankar om strukturellt betingad social utslagning står kanske inte främst i tankarna, fast de borde. Men är det egentligen någonting att förvåna sig över?

Som samhälle har vi helt klart inte varit kapabla att behandla vårt förhållande till utslagning och fattigdom, eller till de bieffekter de för med sig. Brist på kunskap är det inte fråga om. Forskning efter forskning talar skoningslöst om vilken effekt t.ex. den stress som fattigdom åstadkommer har på barn i växande ålder. Vi förstår helt ypperligt den betydelse god gemenskap har för barnets utveckling.

All den kunskapen verkar glömmas bort då vi möter unga som påvisar avvikande beteende. Allt prat om utslagning och utmaningar för mental hälsa förvandlas med ens i den offentliga debatten till förskräckta utrop om problem-människor.

Fenomenet är inte nytt, människan han genom tiderna indelat människor i oss och andra. Vanligtvis är ”de andras” roll att fungera som markör för de saker som just nu är på tok i samhället.

Så vad borde man då göra? Svaret är inte till sist och slut särskilt svårt. Man borde bry sig mera.

Den samling citatfilmer som skyddshusens unga har ordsatt återkommer om och om igen till samma budskap om att bli lämnad ensam, om otrygghet och å andra sidan om det viktiga i att bry sig. Hur viktigt det är, att någon bryr sig om en.

Förutom mer bry-sig-om vill jag att vi som samhälle kunde lära oss att se andra via deras potential. Tänk om vi nästa gång vi står inför en ung med avvikande beteende skulle fråga oss inte varför hen är som hen är, utan vad som har hänt? Vad blev du utan? I stället för att ge dålig respons skulle vi berätta om potential, i stället för stämplar skulle vi tala om misstag. När vi bemöter en människa med empati i stället för förutfattade meningar ger vi dem en möjlighet att välja en annan slags identitet.

Att bli vuxen handlar om insikt. Samhället bör erbjuda tillfällen att komma till insikt, bör fostra en förmåga att prova på mer konstruktiva roller.

Till de unga som läser detta säger jag: Hitta vem du var innan världen berättade åt dej vem du är.