Elina Pekkarinen skriver till unga på väg att bli självständiga att de inte behöver klara sig på egen hand

Det rymdes många slags vuxna i min barndom. Jag kunde inte upphöra att förundras över hur olika varandra de var. En del trygga och stabila, en del flängda vind för våg av livsförhållanden och sinnesstämningar. Min gudfar gjorde ett outplånligt intryck på mig. Han hade insjuknat i bipolär sjukdom redan som ung. För det mesta var han en lugn och sorgmodig karl som badade bastu och åt hos oss varje vecka. I sina maniska faser blev han däremot en nyckfull vildhjärna som kunde försvinna ut i världen. Under höjden av ett utbrott köpte han en sköldpadda åt mig och åt sig själv en skoter som han sedan körde land och rike runt i. Resultatet av yran var alltid en skuldspiral och en sjukhusvistelse, ibland för lång tid.

Som tonårig kände jag ett gradvis tilltagande missnöje med vuxna. Bekanta vuxna var som från en annan planet – helt insnöade när det gällde den värld vi unga levde i. Obekanta vuxna i sin tur verkade avlägsna och fientligt inställda. Det var kompisarna som blev de viktigaste människorna, och vi firrade på tillsammans mer på känsla än förnuft. 1990-talets början var en fartfylld och rastlös tid, som en global kopia av min gudfars maniska faser. I Finland stannade det hela upp med recessionen som drev såväl lärarna som socialvårdens barnskyddsarbetare ut i arbetslöshetsregistret. Var femte vuxen var arbetslös. När läraren insjuknade satt man där sinsemellan i skolan, och kommunen stängde ungdomsgårdarna. Senare slog det mig att rätt många av oss nog undvek myndigheternas ingripande just på grund av recessionen. Finland blev ett sorgmodigt land där gatorna inramades av uttömda affärslokaler, pubar och loppmarknader.

Kommunerna erbjöd allt mindre hjälp åt unga, och allt flera av dessa blev utan hjälp i nödens stund. Många familjer gick miste om sina jobb, bostäder och egendom, och de krympta välfärdstjänsterna kunde inte svara på en allt större efterfrågan. Från både öster och söder kom de första stora invandrargrupperna och de blev tvungna att integrera sig på egen hand, utan stödd integration. Föreningar och frivilliga åtog sig många av samhällets uppgifter. Det var i detta stora brytningsskede som man också grundade De Ungas skyddshus där ungdomar kunde finna inkvartering och bemötas av en trygg vuxen.

När jag hörde era erfarenheter om att bli självständig fördes jag i tankarna till just den där tiden. Det är en hel del som är bättre nu, i och med att samhället har byggt upp ett tätt skyddsnät för unga. En sak har ändå inte förändrats det minsta: det gemensamma för era berättelser är en motstridig erfarenhet av mänskliga relationer. Hur trimmat och starkt servicesystemet än blir fortgår andra människor att vara en källa både till problem och till svar på dem, de kan såra och de kan rädda. De kan fungera som det egna livets speglar eller slå spegeln i miljontals bitar. Världen byggs upp av och med dem, för den sociala verkligheten finns i andra människor. Utan dem finns inte vi, utan dig finns inte jag. 

Att godkänna detta grundläggande drag i det sociala livet är det viktigaste jag har lärt mig. Att självständighet inte betyder att man lossgör sig från andra människor, utan att man fäster sig vid dem på ett nytt sätt. Det medför en möjlighet att välja mellan skadliga och nyttiga, mellan destruktiva och uppbyggande relationer, mellan sådana som smärtar och sådana som läker. Självständighet är en förmåga att stå för sina egna värderingar och val, men också att inse när det är bra att lyssna på andra. Framförallt är självständighet en möjlighet att bygga sig ett liv som liknar en själv, ett sådant där man själv och ens närmaste har bra att vara. Till det bygget behöver varenda en av oss hjälp av goda människor.

Önskar er en riktigt vacker sommar,

Elina Pekkarinen