Elina Hirvonen skickar ett viktigt meddelande till unga på väg att bli självständiga.

Om jag under gymnasietiden hade haft tillgång till internet, skulle min mest återkommande sökning ha varit: hur gör man självmord så det ser ut som en olycka? Men på 90-talet var det bara forskare som hade möjlighet att utnyttja internet.

”Jag är 16 år gammal, och jag vill dö”, sade jag till terapeuten, som min mamma reserverade tid till när hon blev varse sårmärkena som glimtade fram under flanellskjortans långa ärm. ”Ypperligt”, svarade terapeuten. ”I Indien skulle du ses som upplyst!” Terapeuten föreslog att jag skulle ta en kurs i transcendental meditation och lovade att själv undervisa mig.  

Nästa gång träffades vi hos terapeuten. Ljus och blommor fanns uppställda i vattenfyllda skålar på golvet, på väggen fanns en bild av en indisk guru. Terapeuten tände ljusen, tog betalningen kontant, bad mig sitta med benen i kors på en dyna invid väggen, stänga ögonen och andas djupt. Hen skulle ge mig ett mantra, som jag inte fick avslöja för andra. Mantrat ljöd: auummmm.

Terapeuten var den första vuxna person jag försökte beskriva mitt illamående för. Det var förkrossande att hen inte frågade mer. Det stärkte den tanke jag redan haft: att det inte är lönt att tala med någon. Ingen skulle kunna förstå eller hjälpa mig.

När mina vänner förberedde sig för studentskrivningar och funderade på sin framtid försökte jag turvis dö och överleva. Hemma var det inte alltid tryggt, så jag tillbringade nätter dels hos vänner och pojkvänner, dels i en liten hyreslägenhet i en annan del av staden. Till skolan gick jag sällan. Jag talade med ingen alls om vad som hände i mitt liv. När jag försökte tänka på min framtid såg jag bara ett kallt, ensamt mörker.

Det var den tiden jag mindes medan jag lyssnade på era erfarenheter och tankar i filmerna ni gjort. Som första sak vill jag säga: tänk aldrig, att dina smärtande erfarenheter är ditt eget fel. Tro aldrig om någon säger att det är fel på dig på grund av var du kommer ifrån, hur du ser ut, vad du tror på, vem du älskar, vad du har erfarit eller hurudant ditt liv är. Du är värdefull just som du är.

Jag växte upp i ett Finland som på många sätt var annorlunda än nu. Depression, självdestruktivitet och mentala problem var inte nåt man talade om. Sexuella trakasserier vad allmänna, men det fanns inte ord för dem. Ingen av oss som hamnat ut för trakasserier kom ens på tanken att man kunde tala om saker, eller att det vore möjligt att ändra på dem. Det ansågs starkt att familjens problem skulle hållas inom familjen. Eftersom internet och sociala medier inte fanns vad det svårt att tänka sig att det någonstans kunde finnas någon som gått igenom samma saker som jag eller som kunde förstå. Minoriteters rättigheter igenkändes mindre, om alls.

Många saker har blivit bättre, men än är vi ingalunda framme. Varje ungdom har en rätt att känna sig värdefull som den person som hen är, oberoende av bakgrund. Var och en har en rättighet att bli sedd och hörd just som hen är. Var och en har en rätt till trygghet och till att få hjälp när det behövs. Du har en rätt till det. Om dina rättigheter inte förverkligas är felet inte ditt, utan omgivningens.

Det var först som vuxen som jag lärde mig tala om de svåra saker jag gick igenom i min egen ungdom. Länge tänkte jag att allt det onda på något sätt var mitt eget fel och att jag på grund av det var sämre än andra. Alla saker fanns det inte ord för. Det finns saker jag inte vill tala om ännu heller, eller ens komma ihåg.

Att bli självständig kändes under de svåraste tiderna som någonting väldigt avlägset, eftersom jag inte tänkte att jag skulle leva särskilt länge. Det självständiga livet visade sig ändå vara härligare än jag kunnat föreställa mig. Jag minns hur jag som 18-åring öppnade dörren till mitt första egna hem och kände en väldig våg av lycka: jag har ett hem, där jag kan öppna dörren utan rädsla. Jag minns känslan av frihet, då lönen från mitt första jobb kom in på mitt konto. Jag åt bara gröt i månader för att spara till de saker jag allra mest ville göra. Jag minns hur förunderlig, hur vacker och intressant världen tedde sig, när jag började se också annat än mörkret.

Nu går jag på samma stigar som jag som 16-åring gick med uppskurna handleder. Jag skulle vilja krama om mitt unga jag och berätta att mörkret ger vika. Jag skulle vilja säga att du är viktig och värd all kärlek även om det just nu känns att du inte är någonting alls. Jag skulle vilja säga att du inte är ensam. Du kan berätta om vad du erfarit och någonstans finns det någon som förstår. Jag skulle vilja säga att de största sorgerna och smärtorna inte förintar livets och världens skönhet, eller förmågan att njuta av dem.

Allt det vill säga också åt dig. Om det känns att du är ensam och vill tala, kan du skriva åt mig. Jag lovar att svara.

Elina

hirvoelina@gmail.com