Vänskap vid polcirkeln

Om man råkar födas i en liten by i Lappland, får man vänja sig vid att kretsarna är små.

Detta vet Jenni Jutila, 20, som har levt sin barndom och ungdom i Västra Lappland i en by i Kolari kommun.

– I barndomen tillbringade jag tid huvudsakligen med min familj. Jag hade få vänner eftersom orten var liten och det fanns endast få människor där. Vänner är ändå viktiga för mig, berättar Jenni.

Ensam i studiestaden

Hösten 2021 hade Jenni bott två år i Rovaniemi dit hon flyttade för att vara närmare sina studiekompisar och sin läroanstalt. Hon hade hittat några vänner men kände sig ändå ensam.

Som på beställning såg hon en anmälan i sociala medier om Finlands Röda Kors vänverksamhet för unga.

– Det skedde precis i rätta ögonblicket. Jag bestämde mig för att skicka ett meddelande till Röda Korsets avdelning i Rovaniemi. Jag skickade dem information om mig själv och snart fick jag ett meddelande om att de hade hittat en lämplig vän för mig.

– Jag är glad över att jag såg anmälan och vågade ta kontakt. Jag har blivit modigare under de senaste åren, fortsätter Jenni.

Direkt till Snapchat

Om man har bott i en ny stad endast tre månader, är det ingen överraskning att man inte har många bekanta.

Detta gällde den 19-åriga Ronja Klemetti när hon flyttade från Kajana till Rovaniemi på hösten 2021.

Trots att hon inte ännu hade fått den studieplats hon vill, hade hon en mysig lägenhet och en arbetsplats på ett daghem i staden.

I Rovaniemi kunde hon också fortsätta sin verksamhet som en frivillig vid Röda Korset som hon hade inlett i Kajana.

– I Rovaniemi gick jag med i alla slags saker. Jag är en person som behöver andra människor omkring sig och därför anmälde jag mig som en frivillig i vänverksamheten. Jag hade redan prövat verksamheten i Kajana och hade en bra erfarenhet av den. Jag hann agera som vän ett halv år innan jag flyttade till Rovaniemi, berättar Ronja.

Den frivilliga vännen som föreslogs åt Jenni var Ronja.

Först höll de kontakt per e-post, som var ett lämpligt neutralt och anonymt sätt att komma igång.

Ungdomarna, som är i tjugoårsåldern, upplevde dock snart att e-posten var en klumpig och för formell kommunikationskanal.

Lösningen kom från en mun: vi kan väl övergå till Snapchat?

– Vi hann inte skicka många meddelanden innan vi bestämde oss för att övergå till Snapchat och bara en vecka senare träffade vi ansikte mot ansikte, berättar Jenni.

Ronja har erfarenhet av att agera som frivillig både vid vänverksamheten på webben och vid mer traditionell vänverksamhet ansikte mot ansikte.

– Vad gäller vänverksamhet för unga, är man i början ofta vänner på nätet och sedan kan man möta ansikte mot ansikte. Med Jenni skedde det helt naturligt.

”Vänner är en rikedom och man ska sköta om vänskaperna.”

Den första träffen mellan Jenni och Ronja i början av vintern 2021 var behaglig, lättsam och naturlig.

Vännerna som hade träffats nyligen bekantade sig med Rovaniemis loppisutbud och körde runt i staden med Jennis bil. De hade likadana tankar om vad de tycker om att göra.

–Vi kom överens med varandra genast, kunde prata om allt och hade likadana tankar. Vi har inte behövt gräla om något: när den ena säger något, är den andra av samma åsikt, beskriver Ronja.

Den nästa träffen fortsätter naturligt där den föregående slutade.

– Även om vi inte har hunnit träffas ofta, har träffen varit desto roligare. Vänner är en rikedom och man ska sköta om vänskaperna, konstaterar Jenni.

Jenni och Ronjas vänskapsförhållande tycks vara som en dans på rosor. Ungdomarna påminner emellertid att det inte är lika lätt för alla och att det aldrig är självklart att man blir vänner.

– Varje vänskapsförhållande fungerar nödvändigtvis inte. Det här vänskapsförhållandet har råkat fungera för att vi är så likadana. Å andra sidan kan vänskapsförhållandet fungera även om människorna är olika, funderar Jenni.

Glädjeämnen och sorger delas jämnt

Ronja och Jennis vänskap är ett bra exempel på vad Röda Korsets vänverksamhet som bäst kan ge upphov till: ett äkta vänskapsförhållande där man delar med sig av sina glädjeämnen och sorger jämnt utan någon rollfördelning.

Tanken på att den ena skulle vara en aktiv frivillig och den andra en passiv deltagare som behöver en vän känns främmande för Ronja och Jenni.

– Detta skulle betyda att jag finns här bara för den andra människan, och inte alls tvärtom. Det skulle vara oangenämt för båda och vi skulle lätt bli främmande för varandra, funderar Ronja.

I samma andetag nämner hon ändå anvisningarna för frivilliga enligt vilka en frivillig inte borde tynga ned sin vän med sina egna bekymmer.

Anvisningen är välmotiverad – men hos Jenni och Ronja fanns det inget behov för den. Vår vänskap har blivit sådan att båda kan öppna sitt hjärta.

Båda tänker att man behöver mer vänverksamhet – överallt i Finland och i alla åldersgrupper.

– Det finns många som känner sig ensamma och genom vänverksamheten kan många hitta en vän. Ett liv utan vänner är ganska ensamt, sammanfattar Jenni.

Den ursprungliga artikeln för Röda Korsets tidning Hjälpens värld 1/2022 har skrivits av Maria Paldanius.