Ett besök av en vän är veckans höjdpunkt

Först ska det kokas kaffe – svagt kaffe, förstås. Marita Kivinen, 76, och Pirjo Hietikko, 67, tycker nämligen båda om motsatsen till starkt kaffe: kaffet ska ha samma färg som te. Oense är de egentligen inte om något annat heller. Trots att duon har känt varandra i ett tiotal år kan ingendera minnas att de någonsin skulle ha grälat.

– Vi är väl så till vida lika att man inte har behövt pressa något. Inte ens fast vi talar om precis allt möjligt, säger Pirjo.

Utan Marita skulle jag knappt träffa andra människor.

Marita och Pirjo blev vänner genom Röda Korsets vänverksamhet efter att Pirjo hade tagit kontakt med Rödakorsavdelningen i Ilmola.

– Jag sa att nu skulle jag behöva en vän. Inte tog det länge förrän de ringde tillbaka till mig och sa att vi har en sån här Marita. Jag sa att det passar riktigt bra, för henne känner jag redan!

Marita hade tidigare råkat jobba som assistent hos Pirjo några timmar i veckan.

– Men då hade vi inte värst mycket tid att prata med varandra. Som assistent gick tiden åt till diverse hemsysslor, säger Marita.

För Marita är det inget jobb och ingen plikt att vara frivillig rödakorsvän. För henne handlar det om äkta, ömsesidig vänskap.

– Jag får ju så mycket av det. Varje gång jag ger mig av från Pirjos stuga är jag på bättre humör. Pirjo är så positiv att det smittar av sig!

Pirjo i sin tur beskriver Maritas besök som sina veckors räddning.

– Utan Marita skulle jag knappt träffa andra människor. Jag rör mig ganska dåligt och gör egentligen inga besök. Med rollatorn går jag nog på promenad och ibland går vi med Marita till begravningsplatsen till min man Ollis grav.

Kvinnor emellan

Det är underhållande att lyssna på Maritas och Pirjos prat. Titt som tätt skrattar de till, två kvinnor som vänskapligt gnabbas med varandra. Det går bra att få den andra att ”mäckra”, som man säger. Det är ett tecken på förtroende.

– Jag kan tala med Marita om allt i mitt liv, säger Pirjo.

När de två vännerna börjar ”ackordera” vid kaffebordet får karlfolket lov att gå. När de emellanåt träffas hemma hos Marita låter hennes man Kari dem vara i fred. Pirjos man Olli brukade också låta dem kackla i fred. Att ha tid på tumanhand tycker båda är viktigt.

– Fast i början tänkte jag nog att Marita blir nervös på mig, för jag pratar så mycket, säger Pirjo.

– Vi är pratglada båda två, precis som det ska vara, konstaterar Marita.

Pirjo tillägger att den viktigaste egenskapen en vän kan ha ändå är förmågan att lyssna. 

– På det är Marita utan like.

Många järn i elden

Marita har varit frivillig rödakorsvän redan länge. För närvarande har hon två vänner via Röda Korset som hon hälsar på regelbundet. Även i övrigt är hennes volontärrepertoar imponerande: Förutom Röda Korset har hon engagerat sig i pensionärsförbundet Eläkeliitto, den lokala Hjärtföreningen och Ilmajoen musiikkijuhlat. Dessutom har Marita den senaste tiden varit vikarie på sin tidigare arbetsplats, Ilmajoen Toimintatalo, som ordnar rehabiliterande arbets- och dagverksamhet.

– Vårt hem sliter jag inte så mycket på, om vi säger som så, skrattar Marita.

När Marita får frågan hur hon i sin aktiva vardag hinner delta i vänverksamhet tystnar hon och funderar.

– Jag är inte religiöst lagd, men på något sätt känner jag att det här är en gåva jag har fått. Jag tycker om att vara med människor och jag vill hjälpa.

Mycket att prata om

Emellanåt sitter Pirjo och Marita och minns sådant som har hänt förr. Båda har jobbat med många olika saker. Marita har jobbat inom textilbranschen och med personer med funktionsnedsättning. Pirjos första arbetsplats när hon var ung var på ett slakteri.

– Jag minns fortfarande hur det kändes att hålla i bakbenen på en gris när den tappades på blod. Allt har man gjort också!

Pirjos karriär tog slut kort efter att hon fyllde 40 år. Hon har flera långtidssjukdomar som gör att hon rör sig sämre och inte orkar som förr. Trots motgångarna har Pirjo en solig inställning till livet. Hon visar de fotografier som hänger på väggarna i köket i stugan. Varje dag tänker hon på sina två barn, fyra barnbarn och enda barnbarnsbarn.

Marita har själv ett barn och två barnbarn. De två vännerna kan alltid hitta något att prata om kring de yngre generationerna.

Nu sitter de vid bordet och skrattar igen. Alltid har det inte varit lika muntert, men vänskapen har hållit också i mörkare tider.

– När Olli dog var Marita ett enormt stöd för mig. Vi talade mycket och Marita gav mig en alldeles härlig bok som jag kunde skriva ner mina tankar i. Marita har gett mig så mycket, säger Pirjo.

Text: Kirsi Haapamatti

Artikeln publicerades första gången i Röda Korsets tidning nummer 1/2025.