Ett privilegium att spendera tid med tonåringar

Det var en söndagskväll i februari 1991. Jag satt och läste tidningen Kirkko ja kaupunki, där jag hittade en artikel om FRK:s de Ungas skyddshus.

I artikeln berättade skyddshusets ledare Merja Hakala att det behövs frivilliga till verksamheten. Jag hade redan under en längre tid längtat efter någon liten förändring i min vanliga vardag. Dessutom ville jag lära känna den värld, dit mina egna barn var på väg att kliva in.

Vanligtvis vill jag inte ens veta varför den unga personen har kommit till skyddshuset, eftersom jag inte vill ha förutfattade meningar om hen.

Samma kväll förhandlade jag med mina barn om saken, jag skulle ju ändå vara borta över natten en gång i veckan. Båda tyckte att arbetet var viktigt. Jag ringde upp Merja genast på måndag, blev intervjuad på tisdag och redan på onsdag hade jag mitt första skift. Varför dra ut på det när jag redan hade funderat färdigt på saken?

Det var där det började, och varje vecka reserverade jag en viss kväll för att gå till skyddshuset. Arbetet börjar vanligtvis med att man lagar mat åt ungdomarna. Det här är ett bra ställe att prova på olika maträtter: det är tacksamt att laga mat när den smakar. Och under matlagningen är det bra att fråga ungdomarna hur det går: ”Nå, hur står det till med kärlekslivet?”

Till svar får du antingen en noggrann redogörelse för vad Ville gjorde och vad som hände sen, eller en motfråga ”Hej, vad är det?”. På det sättet skapas ibland också mycket nära och enkla relationer till ungdomarna. Vanligtvis vill jag inte ens veta varför den unga personen har kommit till skyddshuset, eftersom jag inte vill ha förutfattade meningar om hen. Hen berättar själv om hen vill.

Och ännu lite om hur intressanta samtal man har med ungdomarna, om allt från det politiska läget i Sydafrika till Finlands president. Det är mycket uppiggande att gå till jobbet efter de här samtalen.

För mig har arbetet på skyddshuset öppnat dörrarna till en helt annan värld än den jag under mitt arbetsliv har levt i. Det är ett privilegium att få tillbringa en kväll i veckan tillsammans med tonåringar.

Det finns ingen anledning att förundra sig över varför jag har trivts på skyddshuset.

– Ykä, skyddshuset i Helsingfors